Kan inte bortse från allt, allt som ligger i djupet.. nära havsbotten. Kan inte förändra mig. Kan inte bli en sjöjungfru och söka reda på alla mina skatter. Jag är en fisk som simmar för att överge, skatt efter skatt på vägen genom mitt egna hav. Men jag kan behålla varenda en, i mitt inre. Som ett minne av något jag en gång under en kort stund fick se. Kan inte förvandla mig, få ben och kliva upp ur mitt blå för att vandra iväg på en strand med en prins som egentligen inte bryr sig mer än om sina egna ben.. där han redan går, på sin strand.. han som kanske inte har ett hav, utan en öken.. En öken med nedgrävda skatter. Hur ska jag veta? Hur ska jag se? Mina ögon blundar när jag försöker kisa, för att se gränsdragningen mellan himmel och hav skönhet och fulhet.. och jag förundras.. över luftens partiklar. Dom färdas genom allt. Det är Gud. Enligt min tro, är det Gud.

Jag kan inte gå igenom väggen du byggt upp och kallar den mur. Jag kan se den. Och det är det enda du kan be mig om. Att se den. Att känna allt den säger, inom mig. Men med vilka ord vill du egentligen lämna mig? När allt har sitt slut? När vi vet, att längtan inombords varit sen barnsben att känna oss älskade. Att älska utan att bli nedslagen. Att ligga på en äng och se på himmelen. Se alla moln som ser oss mer som det vi tror vi ser. Den magin, i vår längtan. Hur ska vi leva utan att ha respekt för det? Varför undra, varför, när vi innerst inne ser.. att vi anlänt hit av en nästintill omöjlighet för att anlita vetenskapen. Vetskap som säger tro, inget mer.

Du vandrar fina steg, på din Jord. Och egentligen är det här en kärlekens dikt tillägnad allt, ty allt förde mina steg att möta dina ögon. Och jag har mött många ögon genom mitt korta liv, därför vet jag att det finns många ögon fler att möta. Men dina längtade igenom min själ på ett mjukt och vänligt sätt, ett sätt jag inte kan veta ett sätt jag inte längre kan se. Dina ögon, en skatt jag måste överge medan jag försiktigt simmar vidare i mitt djupa vatten.

Jag ÄlSkaRr alla dessa människor
har du tänkt på att det är så
många olika former, drag, färger,
lukter, hår som tuvar sig på olika sätt,
kläder som fladdrar i vindar
och leenden som spricker upp
i ansikten totalt
ibland
när vinden smeker lite extra varmt
och du ser en kvinna smeka en skäggig
kind som plötsligt ler automatiskt
som om känslor går att ta på
som om känslor plötsligt blev
något konkret

kärlek! Plötsligt synlig!

Och utbristningar i skratt
där ekot smeker
alla inre trumhinnor
på
alla dom
runt om

..som uppfattar ljudvågorna

hur ett skratt kan
få en ans nacke att rysa
skön-lugnt av

inre
imploderande (!)
glädje

Hur man skulle vilja gå fram
och nypa den där alkisen
i kinden
pussa han på pannan och ta hans
hand i min för en liten stund

ge den där raggliga lilla
tanten som bär en alldeles
för tung kasse en
bamsekram utan att
krama sönder henne

hur man bara vill
krama om
hela människosläktet

stirra på mannens
vackra läppar
sitta och se på honom med
stora blanka ögon
fylla mina egna ögon
med havets djupaste djup
så han kan få drunkna i
mina ögons brunn
sin egen skönhet för en liten stund

sitta med hakan i kupade händer
och bara drömma sig bort
och raka vägen in
i denna fantastiska verklighet

..för dom vet sällan vad dom egentligen vill. Mycket ärligare på det viset. Singelkillar låtsas så mycket. Som om dom har någon aning om verkligheten. Och i deras innersta längtan efter att bli min prins som kommer ridandes på en vit häst.. känner jag smörig spya formas i halsgropen. Dom har ingen aning om att jag genomskådat både bröder, min egen morfar och min far, gång på gång..

Allt du frågar honom svaras med ett nej innan han säger ja. Det är så lustigt hur han stålsätter sig innan han ens väljer att lyssna.
Jag håller på att gå in i samma spår, bli likadan som min egen far. Tudelad kvinna och man, som om en mor och en far liksom drar sönder ens armar och hjärtat bultar alltid naket där emellan. En sådan makt...för att dom valde att förlösa mig.

Jag är bara en slav under idiotisk förhäxning. Någon sorts, hjärntvättande trolldomskraft. En slav hejdlöst under skuldkänslan att aldrig någonsin bli tillräckligt smart snygg eller vacker. Haha. Jag älskar att vara ful. Och en dag, ska jag bli riktigt fet bara för att göra min framtida man förbannad på sitt eget val. Får se om jag någonsin kommer fram till något beslut. Det där med att bli en otrogen jävel som kallar sig smart och som vilar sig tillbaks på exakt samma idioti vi läst om sen världshistoria började skrivas ned...

Hon säger att han alltid varit en rastlös själ. Det finns i generna. Och mormor, sa, när jag just hade gift mig och vid den stunden han hade valt att skilja sig från henne; "Det måste ligga i generna".. "tack för infon idiot" var min kommentar.
Och nu är jag där. Här. Överallt men ingenstans. Mormor, jag är en enda vacker gen fylld av synd och fel och rastlöshet, men du var aldrig kristen och farmor kallade mig djävulens barn.. undra vad hon kallade sig själv för i smyg och inte minst sin egen son?

Jag är förvirrad som alla andra och jag hatar förmodligen oftare än jag någonsin erkänner. Men jag älskar alltid, mycket mer, åtminstone på låtsas. Har just blivit expert på att låtsas kärlek med hjälp av sagor en mjuksint mamma som grät till kärleksfilmer varje lördag och alla amerikanska drömmar jag matats med.. Sådan expertis på romantik att det i alla lägen enbart är pinsamt.
Kan inte säga att jag vill att du ska dra av mig kläderna, bita i min byxlinning och fixa omkull mig på tre röda för att borra in dina starka händer i mina höfter som om någon för en gångs skull visste vad han vill..eller..som om någon för någon gångs skull, vågade visa en brutal lust.

Jag har nog ingen. Den ligger långt in..begraven med mina bara händer, på kyrkogården. Jag gillar känslan av att vara mystisk och sex, jag menar, vad är det?

Det är bara en flyktig känsla. Jag skulle ändå vakna upp och börja må illa, bli äcklad och inse att det var rätt obehagligt att vara snuskig så där på en gång.
Det är ingen idé att fortsätta som om jag inte lever ett celibatiskt liv. Jag har livlig fantasi. Det får räcka. Och banne mig den man som får mig att vilja leva ut mina innersta lustar. Han kommer lida.. om han får för sig att älska mig.

Och jag.. kommer göra allt, för att ta död på kärleken.

Det är svårt att försvara norr när jag är i söder och det är svårt att försvara söder när jag är i norr men det är inte svårt att försvara mina generaliseringar.. jag skyller fullständigt på min okunskap och omöjlighet att lära känna alla medborgare i sverige

Dom trodde jag var lesbisk söderut. Kanske har det att göra med att dom uppfattar mig som mer manlig än andra kvinnor? Är söderländska kvinnor "kvinnligare"? Och hur skulle det kunna beskrivas?
Har folk söderut någon sorts uppfattning att kvinnor som beter sig mer likt "manligt" än "kvinnligt" torde vara, bi eller homo?
Här uppe i norr talas det inte om homosexuella. Det finns knappt någon. Har du tänkt på det? Dom finns ju, självklart.. men officiellt, blir dom ju på hårstrået plockade.. så fort det kommer i ljuset.

Många har flyttat söderut. Många människor. Inte bara homosexuella.
Det är underligt, hur hetero man kan vara utan att uppfattas som det. Fastän män söderut, verkar falla som klena fjällbjörkar för mitt säkra handtag.

(vi säger att det är så, ok?)

Jag är artig..är det tillåtet?
Artig plus ärlig verkar väldigt suspekt. Åtminstone enligt några vänner jag mötte som började försöka genomskåda mig, vid frågan: Anser inte du att det är bättre att ha taggarna utåt vid första mötet? man kan ju inte vara trevlig om man inte vet om personen i fråga faktiskt är trevlig. Varav jag svarade: "Jag tycker man kan va trevlig.."

Vilka genomborrande blickar. Som om jag blev hatad från och med den stunden. I den stund, undrade jag hur det kunde komma sig att norr och söder plötsligt blev ett, i jantelagen? Fastän norrlänningar plötsligt kändes mer genuina.. i jämförelse med dom, sörlänningarna... ?

Frågan tog mig in i funderingar hur detta kan förknippas med hur det är uppe i norr. Jag är ju norrländsk, när jag bevistar södra Sverige och sörlänning när jag bevistar norrland. Så.. Jag insåg en viss grad förvirring. Det var ändå rätt skönt att bara, plant och enkelt inse. Men! Saken hör till.. varför jag känner mig som en sörlänning i norr och norrlänning i söder..Kan du tänka dig att det faktiskt handlar om kulturkrockar? ..kan tänkas handla om kulturkrockar.. är mest troligen, kulturkrockar. Allt jag skriver nu, här..är ju dock blott min egna uppfattning och mina egna tankar.. så allt jag skriver kan lika gärna, inte stämma, likväl som det kan stämma. Till viss del, på vissa sätt och ur någon sorts, synvinkel..(som påminnelse till dig)

I alla fall.
Tillbaka till frågeställningen.

Varför känner jag mig norrländsk när jag är söderut?
Dels, för att jag fick den udda komplimangen av en skånetös att jag var fantastiskt mycket utanför ramarna för normalitet, pga att jag var en söt och gullig tjej som ändock snusade. Hon ansåg detta vara ett sant fenomen..
Nästa orsak, min homosexuelle kompis som undrade om jag var lesbisk och jag försökte få veta varför han undrade detta. Han ansåg helt enkelt att mitt sätt, verkade lesbiskt. Då tänkte jag att jag kanske framstår manhaftig?
Men, tanken slog mig.. vad utmärker "manhaftighet"?.. Är det hur jag klär mig? Hur jag beter mig? Hur och när och var jag väljer att skratta? Humorn i överlag? ..mina gener?!..från min finländska mormor som flydde kriget och började arbeta i 10 års ålder.. blev utan sina föräldrar och som inte grattar utan anser att en graviditet är slarv? ..Är det min gruvarbetare till morfar som aldrig säger något om det inte är något väldigt viktigt, då han även får slå näven i bordet och göra ett statement för politikens välanseende? ..

Är det min farmor som fick flytta hemifrån och börja jobba när hon var 7? Eller.. kan det tänkas vara min farfar som började arbeta i skogarna när han var i samma ålder (7) och som även blev alkoholist i 10 årsålder? ..

Är det samhället? Detta samhälle i norr där kvinnor förr i tiden, varje dag undrade om deras män kommer levande hem från gruvan.. och männen var dag undrat om dom överlever sin dag på arbetet, nere, i, gruvan? ..

Är det den allmänt accepterade chargongen? Eller att hela samhället är helgalkoholiserat? ..Att kvinnliga egenskaper är lika med svagheter.. att svagheter är något helt annat uppe i norr till skillnad från den kvinnliga frigörelsen, söderut.. där kvinnliga egenskaper snarare, uppmuntras?

Hur skulle en skånsk tjej som hon, som förundrades över att jag snusar klara av att förstå skämten nere i gruvan? Skulle hon vantrivas? Eller är det så stor klyfta i förståelsen att det skulle bli någon sorts större förståelse för icke-förståelsen..? Hon kanske i största omedvetenhet hade stortrivts med gubbarna nere under jord?

Hade hon kanske, så till vida, inte förstått att dom inte hade orkat skämta mer?


.. jag vet inte..
Jag tar i hand, rejält. För det är så man tar i hand. Åtminstone har jag lärt mig det. Men söderut, möter jag ofta på kvinnor som inte tar i hand.. dom drar fingrarna förbi den mötande handen och sladdrar med handen samtidigt..som om dom ångrar sig i sista stund att dom över huvud taget skulle möta en annan människas hand.
Det ger mig rysningar.
Och skämten.. hastigheten som hålls på allt som sägs.. den hastigheten.. gör att jag ofta bemöter rabblandet med "Öh..va? Ok?" .. och har därför blivit ansedd vara en aning snobbig. Men jag är inte snobbig.. jag förstår bara sällan vad som sagts..

Berör jag, genom att sträcka ut ett enda litet ord, fast egentligen är dom många. Det är hur många som helst, allt, som rinner ur mig, ungefär som att önska i 150 %, där jag försöker beröra geniknölar, hos en annan människa som sitter där, du sitter. På din plats, under din rumpa, den uppvärmda biten som är ditt bevis på att du existerar.

Jag sitter här..och skriver bokstäver.. Undrar varför världen är som den verkar vara.. för att den "är", på ett särskilt sätt eller vis, vågar jag inte ens antyda. Har du tänkt tankar om världen? Likväl som jag? (ih! vilken dum fråga..antar du gjort det, gör det..konstant..) Har du blivit proppad dagarna i ända, kanske nätter också, av alla dessa ljud, alla dessa energier som är igång, motorer, maskiner, allt som lever pga elektricitet. Är du elektrisk? Varför är din underdel du sitter på, varm?

Har du rufsat dig i håret idag? Känt efter hur din kropp egentligen känner sig? Snurrat runt armarna och lyssnat, känt efter om något knakar eller är allt helt ok?

Grundläggande behov.. har du tänkt på hur underligt det känns att sitta och skita ibland? Och den där tanken.. att alla gör det, konstant.
Jag ser framför mig massa olika människor som sitter och trycker ut korvarna.. hör fisar i huvudet.. och undrar vad det är för fel på mig..

Har du någonsin undrat om naturen älskar dig?
vad tror du egentligen, är meningen med det här?

Tror du att drömmar, blott simpla drömmar.. kan få dig att nå hur långt som helst? Och har du undrat om det där med att förkasta allt sånt.. som kan få oss att må bra.. kanske det, rent ut sagt är slöseri med tid? .. Liv? ..

Jag vill bara ut i världen nu och hjälpa. När jag tänker så här. Men jag ska och jobba och hjälpa på mitt sätt.. fast.. jag förstår inte.. kretsloppet ibland. Helst inte när jag försöker få någon sorts synvinkel över hela helhetsbilden.
Och med tanke på att helhetsbilden är må hända omöjlig att se över, som simpel människa.. kommer vi närmre verkligheten, genom fantasi och drömmar.. än om vi försöker tro enbart på sånt som verkar möjligt att bevisa? Men bevisa hur? Och varför ska vi välja vad vi ska tro på, när vi tror på så mycket mer.. och kan tro på så mycket mer än bara det, vi tror vi vet?

hänger du med?

I bemärkelsen min andra natt jag jobbar... Hur ska man orka när man även körde en förmiddag igår? Jag är seg. Men! Det är bara att köra på. Tjäna pengar så allt kan ordna sig nästa månad. Min första dag, här på min blogg. Intressant. Jag satt och käkade min GI-kost och kände mig ovanligt trött, utan någon som peppar och tänkte i min ensamhet; jag saknar att skriva. Då menar jag inte skriva som jag brukar skriva, utan skriva fritt. Som en blogg kan ge möjligheten till. Att skriva precis vad jag vill och känner för. Även om jag har mitt skrivställe på annan plats begränsar den sidan mig pga dess valmöjligheter.

Tänka sig va? ..Ja, man kan bli begränsad, eller snarare begränsa sig själv om man får en massa valmöjligheter uppställda framför näsan. Som om, en automatisk begränsningsfaktor sätter in.

Min kropp är inte nöjd. Jag har enbart tränat två gånger den här veckan, brukar köra på minst 4 dagar av sju. Också jobbar jag ju natt.. min kropp är väldigt irriterad. Men! Det blir bättre nästa vecka. Förresten, en pepp om du vill hålla igång träningen; www.funbeat.se

Skapa din egen träningskalender och kolla in hur andra människor tränar osv.

Vem är jag?

Det kan man fråga sig.. Det gör nog även jag, ibland.

Jag är ganska ung, men inte så där väldigt. Jag är i den åldern då man ska veta hur man ska försörja sig själv, men slitas mellan att känna sig för ung för alla olika sorters ansvar, men samtidigt längta efter, den riktiga stora..kärleken.. det där som kan hända ibland, som verkar magiskt och som dämper ner som ett stort kuvert fyllt av precis allt som har med alla sorters ansvar man någonsin kan komma att ta på sig under ett liv.. (Om du nu gissar rätt ålder på mig, blir jag mäkta imponerad)..(as if you were in my mind! x))  ..<-- Det där var en glad gubbe som blundar när den ler.. fast det blev även en dubbelhaka inom sitationstecknet.. jag kan också få dubbelhaka om jag håller ner hakan.. mot halse.. (mina tankar springer iväg då och då..)

Nej men.. Det är väl som med dom flesta människor man möter, eller som man läser om.. du får helt enkelt lära känna mig, bit för bit, här.. utan någon vidare information.. förutom all information man ändå får av att läsa.. Vilket säkerligen avslöjar en hel del. Varför jag försöker hålla den här bloggen en aning anonym, är för att jag vill sätta skrivandet i prio ett. 1. Una. Yxi. One. Number one. I am. yes. Mitt namn är enligt .. vad det nu heter.. nummer 1. (numerologi!).. ah.. hehe. Jag gillar siffror och tarot kort och spådomar i små kakor och horoskop som är alldeles ute och cyklar.. m.m Det roar mig ibland och ibland tror jag fullständigt på det.. om det vill säga är något positivt som sägs..

Du har inte så mycket info om mig just nu.. men jag har rest, till många länder. Jag har rört  på mig, konstant sen jag föddes. jag har sett många städer, många platser, vandrat mycket i vildmarker och sett vackra landskap av olika slag.. jag har mött otroligt många människor.. jag har några få i livet, jag uppdaterar. Jag har varit gift och jag är skild. Har gått igenom många olika saker i livet som kan vara traumatiska minnen men har gått i terapi, en väldigt kort period, även genom naturens läkande kraft och skrivandet.. mår jag bra för det mesta, dåligt ibland, som alla andra.. ja hela livet är ju rätt fantastiskt. Att tillåta livet vara, oavsett hur ont eller fint det känns, är alltid det bästa..tror jag.. för livet är ju så. Jag har varit nära inpå svåra sjukdomar. Har träffat många människor.. munkar, nunnor, afrikaner, amerikaner, ryssar, svenskar, norskar, finnar, européer, asiater, sydamerikaner, australiensare, metallfans, knarkare, missbrukare av olika slag, psykiskt instabila, psykiskt stabila, raggare, bybor, stadsbor, lugna, visa, harmoniska, sökare, letare, uppfinnare, skapare, musiker, nervösa, vilsna, flytande filosofiska, auktoriserade, professionella, förhöjda, ödmjuka, tjocka, smala, långa, korta.. osv.. osv.. "ASAP" är nog mitt motto..  Jag skyndar livet. Skyndar för jag vet att det finns så otroligt mycket mer att uppleva, erfara..och ta del av, innan man trillar av pinn.

Kanske egentligen är rädd för att dö.. för jag gillar att leva. Men, även om jag nu skyndar konstant, som ovan nämnt.. är det bästa, att ta vara på nuet.. vara, i det som är här och nu. Ibland är det, riktigt smärtsamt.. då är det bra med kreativt skapande och fantasi.. skrivande, eller motion helt enkelt. För saker och ting löser sig oftast.. och även om vi tankemässigt eller emotionellt har så pass ont att vi flyr, tillfälligt, verkligheten,..som så tuff den ibland kan vara, så kan vi aldrig undgå att vara mitt i nuet ändå.. Så oroa dig inte och var inte rädd. Livet är som livet ska vara. Och om frågorna skulle ta slut.. skulle det nog innebära att vi inte längre, andades. Äventyr. Ledordet, för mitt första inlägg. "Äventyr".